När fiskare lurade tullen

Denna story berättar jag utifrån det jag hört och det jag fått till mig från fyrmästare Kaldéns anteckningar – någon som har hört något annat eller som vet lite mer om denna händelse, hör gärna av er…

Det hela utspelade sig under en höststorm omkring 1830. På den tiden fanns det ingen fyr på Måseskär som kunde varna och vägleda seglarna som ofrivilligt trycktes upp mot den fruktade Bohuskusten. Det var inte ovanligt att fartyg strandade och att befolkningen därigenom kunde dryga ut försörjningen, så nätter när stormarna tryckte på var det inte ovanligt att man tog sig ut till de yttre holmarna för att hålla utkik efter fartyg som komma i nöd.

Ur Kaldéns anteckningar kan man läsa: ”Den gryende dagen vittnade mången gång om under natten inträffade sjöolyckor, så och denna morgon då det berättades att ett skepp strandat på Pickaren. Genast såg man flera båtar ro mot strandningsstället, trotsande storm och sjö gick det ej att borda haveristen och bärga besättningen för undervattensskären som omgav den”

Vidare berättas om fiskaren Engström: ”Då erbjöd sig en ung fiskare att simmande med lina från båten nå haveristen vilket genast verkställdes i det upprörda hav och allt gick bra. När han hunnit dit upphalades han på skeppet av besättningen, därefter fastgjordes en grövre kabel i linan som Engström haft ombord och inhalades av räddningsbåtarne varefter räddningen började. Det gick bra, alla bärgades och sist av alla kom räddaren Engström följande trossen till båtarne. När han kom ombord omtalade han att skeppet hade hampa till last och var av spansk nationalitet”

Så efter det att besättningen vart räddad började folket på ön att överlägga om hur man på bästa sätt skulle kunna kapa en del av den värdefulla lasten – för tullen hade som vanligt redan gjort beslag på fartyg och last. Tullen hade också träffat en överenskommelse med fiskarna på ön om att lossa och ta iland lasten, givetvis mot en blygsam ersättning.

Fiskarnas egna överläggning får vi strax svar på, men en man vid namn Nils hade sagt: ”Ved ni va I ska göra pojkar, jo I skall tala till Gästgivaren att får vi bara redigt med brännvin så skall de nok gå bra", så gjorde de och beslutet blev i tysthet överenskommet, resultatet av överenskommelsen skall visa sig.

Ur Kaldéns anteckningar kan man vidare läsa: ”Mot kvällen stillnade det så att bärgningen av lasten kunde taga sin början dagen efter. Då båtarne kom till haveristen och skulle begynna bärgningen, sade styrmannen att han hade mycket pengar i sin pung som låg i kojen i kajutan som stod under vattnet och lovade riklig vedergällning åt den som kunde bärga pungen. En ung fiskare Anders Svensson klädde av sig och dök ned i kajutan och räddade pungen. Han fick av styrmannen en stor silverpenna vilken han förvarade som minne hela sitt liv”

Nåväl, nu var det dags att börja lossa fartyget och båtar rodde från haveristen till ön där lasten lagrades i gästgivarens magasin. Kaldén skriver vidare att: ”Lastningen på båtarna tillgick på följande sätt, Hampan lastades på båtarnas mitt liknade då bonden lassar hö på sin kärra, plats för roddarna var för å akter. Vad de aktersta roddarna hade för sig kunde ej iakttagas av de främre”

När det led mot kvällen, mot den tid lossningen skulle sluta för dagen, sattes den överenskomna planen i verket, brännvinskaggen placerades i fören bland de främre roddarna och dit tullmännen tagit sin plats. Nu roddes det mot ön och de aktersta roddarna sänkte den ena hampabalen efter den andra vilket även gjordes i de andra båtarna när överenskommet tecken gjorts av de främre roddarna. Hampan sänktes i medförda linor som låg klara i aktern på båtarna för att till natten upphalas när lossningsavtalet slutat för dagen.

På natten vaknade Mor Gunilla, som bodde i en stuga i närheten av den plats där lasten upplades, av att det bullrade i köket. Hon gick upp och skulle öppna dörren som ledade till köket, men den gick inte att öppna mer än lite på glänt för köket var stuvat fullt av hampa, då sa hon: ”Va är detta för spektakel?” Då svarade Per, en för henne välbekant röst: ”Gå och lägg er Mor Gunilla, nu ska både ni och andra gummor få hampa att spinna både natt och dag om i nu vill”

På morgonen när hon vaknade var det lugnt och stilla i köket som redan var tömt. Hampan var fördelad till samtliga fiskarstugor. Därefter kunde kvinnorna spinna och bereda hampan till fiskarnas redskap som fisklinor, backor och även till garn som man kunde väva segel till fiskeskutorna.

Slutligen kan vi i Kaldén s anteckningar läsa att: ”Händelsen syntes ha farit i glömska ty ingen av därivarande tullmyndighet syntes hava någon vetskap om den så pinsamma händelsen förrän en tid därefter inom skål och vägg i gästgivarens kammare, då en tullman sade till fiskaren Bengt, ”Du Bengt, ni är allt bra försedda med hampa i alla hus” Bengt svarade ”Strunt i hampan, hade vi bara haft mera lin”, ”Skål bror, en annan gång får det bli lin”