Kampen om Simsons Prästgård

Jag berättar här min story rörande kampen om Simsons Prästgård. Det kan säkerligen finnas andra uppfattningar om saker och ting – så du som har mer information eller andra uppfattningar, hör av dig så kompletterar jag gärna sidan med dina kommentarer eller mer information.

Bakgrund

Under tiden 1846 till 1900, verkade den legendariske och mytomspunne predikanten Laurentz Olof August Simson på Käringön. Hans tjänstgöring här ute satte sin prägel på hela livet på denna kala klippö i väster. Ryktena om hans framfart har gett upphov till både skrönor, myter och böcker.

Vardagslivet på Käringön blev sig inte likt sedan predikanten Simson kom till ön. Vad han gjort eller inte gjort lämnar jag därhän i denna story, men klart är att hans tillvaro spelat en mycket stor roll för öns utveckling i många avseenden. Bl.a byggde han upp denna ståtliga prästgård kring vilken den fortsatta berättelsen handlar om.

Byggnaden och verksamheten fram till 80-talets mitt

Byggnaden uppfördes under mitten av 1800-talet och var färdigställd 1877. Den representerar både en svunnen tidsepok och ett fantastiskt snickeriarbete. Vid Simsons död, år 1900, testamenterades byggnaden till de boende på Käringön (Käringöns församling) och fastigheten belades med ett antal nyttjanderättsliga förbehåll. Under församlingen bildades då en direktion som fick i uppgift att förvalta byggnaden, vilket pågick ända fram till mitten av 1980-talet. Direktionen hyrde under sommarmånaderna ut lokaliteterna till restaurang och caféverksamhet för att på så sätt finansiera drift och underhåll av fastigheten. Under höst, vinter och vår användes lokalerna främst av de boende på ön såsom församlingslokal där det både genomfördes kursverksamheter, sammankomster, arrangemang för de ideella organisationerna Röda korset och Livbojen samt olika kalas och fester vid födelsedagar, bröllop och liknande.

Vad hände då i mitten av 1980-talet?

Det pastorat som Käringöns församling då tillhörde (Morlanda pastorat) ansåg sig vara ”ägare” till Simsons prästgård och man mer eller mindre konfiskerade prästgården ur församlingsbornas ägo. Detta medförde att det ideella engagemang som tidigare omgärdat prästgården försvann. Morlanda Pastorat hade som de flesta andra pastorat, en dålig ekonomi, vilket medförde att underhållet av fastigheten eftersattes kraftigt (d.v.s. inget underhåll bedrevs under denna tid).

1993, nu börjar Ö-bornas kamp!

Jag glömmer aldrig den stunden, då min svärmor Viktoria Grundén, berättar att pastoratet bestämt att man skall sälja ”prästgårn”. Hon var riktigt ledsen över detta då hon genom åren lagt ner så mycket arbete med kyrkan och föreningar för att stödja ”prästgårn” Då bestämde jag mig för att engagera mig i frågan – för jag tyckte att det var för dj__ligt rent ut sagt.

Jag började med att vara med på några möten med kyrkorådet och direktionen, jag försökte sätta mig in i allt som rörde Simsons Prästgård vilket sedan  resulterade i ett antal offentliga möten dit alla öbor inbjöds. Vid ett stormöte beslutades att bilda en arbetsgrupp för att återta Simsons Prästgård och jag fick i uppdrag leda arbetet.

Nu var vi lite sluga…….

Å ena sidan påbörjade vi arbetet med att bilda en ideell stiftelse med arbetsnamnet Stiftelsen Simsons Prästgård. Syftet var att förhandla med Morlanda Pastorat om att få köpa fastigheten av pastoratet och inordna den i en stiftelse som kontrollerades av öborna.

Å andra sidan arbetade vi med Kammarkollegiet om att få ett avgörande om inte Simsons testamente från 1900 skulle kunna utgöra en stiftelseurkund för ett stiftelsebildande som då redan ägt rum, vid Simsons död år 1900.

Förhandlingarna de kommande åren med pastoratet var tuffa och stundtals mycket hårda. Jag går inte in på alla de dialoger som förevarit, då en del av dem varit mycket smutsiga.

1996 hände sedan allt.....

Först var vi redo att skriva på köpeavtal om att överlåta fastigheten till den blivande stiftelsen, men jag förhalade detta så länge jag kunde – för jag ville ha svaret från Kammarkollegiet först.

Slutligen så kom då Kammarkollegiets beslut, man hade beslutat att det redan vid Simsons bortgång förelåg ett stiftelsebildande. Detta innebar att Morlanda Pastorat tvingades lämna över fastigheten till den nu bildade Stiftelsen Simsons Prästgård – utan ersättning.

Likaså tvingades Morlanda Pastorat betala tillbaka ett lån om 350.000 kr till Käringöns Kyrkliga Stödförening som man tidigare fått låna för renovering av fastigheten. Så, det var en stolt Rolf Karlsson som i januari 1997 kunde sätta upp ovanstående anslag på anslagstavlan på Käringön. Därefter fick jag förtroendet att leda det vidare arbetet med Stiftelsen Simsons Prästgård, vilket jag gjorde i några år, men nu ansåg jag att mitt uppdrag var slutfört, vi hade räddat prästgården och fått den till en egen juridisk person, så nu var framtiden säkrad….. eller?

Prästgårdens efterföljande historia har mer att önska. Att det har strulats till en del är helt klart – men den historian är inte jag satt att berätta!