Kyrkan

Käringön har varit bebodd sedan slutet av 1500-talet och ön blev kapellförsamling 1795. Vid denna tidpunkt fanns omkring 300 invånare som sedan många år hade önskemål om att få bygga en kyrka i trä. När nu detta blev verklighet var många naturligtvis nöjda. Tidigt på hösten 1796 togs kyrkan i bruk och man anställde en ung, driftig kapellpredikant och öborna kunde nu fira högmässa i egen kyrka.

 

Kyrkan som består av långhus och kor är 22 meter lång och 9 meter bred. Till detta kommer det 20 meter höga tornet som har en kopparklädd spira och sakristian som ryms bakom altaret. Kyrkan var länge rödmålad men är idag vitmålad.

Orgelläktaren

Orgelläktarens barriär är indelad i sex fält där de fyra evangelisterna , Moses och Aron är avporträtterade. Dessa målningar tillkom förmodligen när Kyrkan byggdes men övermålades av någon anledning. De framtogs igen på 1900-talet.

Altartavlan

Här i det skick den var innan återställningen år ???? - vilket år var det?

 

Är från 1670 och representerar ett synnerligen vackert skulpturarbete, ursprungligen ett epitafium över kyrkoherden i Morlanda Nils Holgersson Anctander (d. 1667). Understycket föreställer Nattvardens instiftande.

 

 

På södra väggen, till höger om altartavlan, hänger ett målat porträtt av nämnda kyrkoherde och hans familj. Nattvardskärlen, kalk och paten i förgyllt silver med gravyr från 1796 avslöjar att det är gåvor från "Fem rederliga män på Käringön.

 

Predikstolens korg, från 1600-talet är en gåva från Fiskebäckskil och ljudtaket är snidat av Olle Eliasson i Huseby. Golvuret i kyrkan är från 1845. I vapenhuset står en järnbeslagen kyrkkista från 1799 som idag används för skänkta medel till kyrkan.

Ursprungligen hängde i tornet en klocka från 1797 som var gjuten av Gerhard Horner och skänkt av ett på ön verksamt fiskeribolag. Numera har denna klocka ersatts av en större och en mindre klocka. Kyrkans första orgel köptes av medel donerade av änkan Anna J. Persdotter vid hennes död 1875.

 

Den första församlingsbon som begravdes på öns kyrkogård var änkan Cecilia Olofsdotter, född 1715 och gravsatt 11 juni 1797.

Stenen och ankaret utanför kyrkan, på södra sidan, och minnestavlorna inne i kyrkan invigdes Kristihimmelsfärdshelgen 1993 och är till minne av de Käringöbor som har mist sina liv i havet.

Laurentz Olof August Simson

Mest känd bland de präster, som tjänstgjort på Käringön är den legendariske kapellpredikanten Laurentz Olof August Simson, född i Göteborg 13/8 1815, son till urmakaremästaren Gustaf Simson. Simson anlände till Käringön dagen före midsommardagen. Han gifte sig 17/12 1850 med Fredrika Charlotta Lange också från Göteborg. I Äktenskapet föddes en son14/2 1852, som i dopet fick namnen August Uno Gottfrid Uriel Theodor. Sonen dog redan året därpå 5/5 1853. Simson avled den 23/5 1900 och ligger jämte sin hustru, som dog 1897, begravd på käringöns kyrkogård.

 

En intressant historia är den om graven intill Simsons grav. Här vilar Britta Olsdotter, med vilken Simson hade en son - som även han gick bort ung.

Britta kallades för "Himla-Britta" och bodde i det hus som Simson byggde till henne, hus 38.

På hennes gravsten stod att läsa: "Här vilar stoftet av Britta Olsdotter kommen till jorden 1825 faren till himeln 1869"

 

Jag tycker det är stor skam att Kyrkan lagt igen hennes grav, för den representerade en del av Käringöns historia och berättelserna om Simson!

 

Ni kan läsa lite mer om Simson och hans historia på ön här... 

Minnesstenen

Stenen och ankaret utanför kyrkan, på södra sidan, och minnestavlorna inne i kyrkan invigdes Kristihimmelsfärdshelgen 1993 och är till minne av de Käringöbor som har mist sina liv i havet.

 

Här kan man läsa inskriptioner om vilken båt som gått under och vilka som följde henne i djupet.

 

På bilden ser vi Alice Holm, Viktoria Grundén, Harry Sjöberg och Mårten Österberg.

 

Robert Bewley

Namnet Robert Bewley säger inte många något speciellt och inte gör man någon större notis av den anspråkslösa graven vid den södra muren.

Men vem var han då, denne Robert Bewley?

Vi går tillbaka till den 10.e december 1929 och läser vad räddningsskepparen Bernhard Österberg skrev i sin loggbok:

 

"När det började dagas närmade vi oss vraket rakt i lovart. Minsta felmanöver eller motorstopp var liktydigt med undergång. Faran för att masten från vraket skulle brytas och krossa lifbåten fick jag helt och hållet bortse ifrån, kom den så kom den, det var ingen annan råd. De nödställda måste vi ha. Efter upprepade försök fick vi en kastlina över till de skeppsbrutne som uppmanades att sticka linan om sig och kasta sig i havet. Den första som räddades var kaptenens 13-åriga dotter. När det stackars barnet skulle över relingen spjärnade hon emot, vilket ingen skall förundra sig över, ty två man måste kasta henne i de vredgade störtsjöarna"

 

Det är alltså skepparen på den fyrmastade skonaren Macalla som vilar i denna grav. Lyckligtvis bärgades hela besättningen, inklusive kaptenen, dennes fru och 13-åriga dotter. Dock klarade han inte av strapatserna från räddningen utan gick bort fredagen den 13.e december 1929.

 

I september 2001, 72 år senare besöker kaptenens dotter, Ingrid Humphreys, sin fars grav tillsammans med sin son Bill. Ett gripande möte med gamla öbor som mindes händelsen...

 

Jag kommer lite senare att lägga in bilder från detta möte...

Traditioner

Det finns fortfarande några riktigt gamla traditioner som bevarats i Käringöns församling.

 

En av dessa är den traditionella sången från Käringöns kyrkotorn vid Kristi Himmelsfärdshelgen. I kyrkotornet samlas alla sångsugna tillsammans med Kyrkokören. De som inte får plats i tornet samt åskådare samlas på Kyrkogården. Efter sången blir det Gudstjänst och därefter kyrkokaffe i Simsons prästgård.

 

En tradition som har fortgått sedan Simsons tid.

Tomt galleri, klicka på "Redigera galleri" för att välja en layout och lägga till bilder.