Måseskärs Historia 

Många skeppsbrott och stor dramatik har utspelat sig i dessa farvatten.

En förklaring ges av premiärlöjtnant Frans Facks, som under större delen av 1850-talet genomförde sjömätningar utmed Bohuskusten. I en ”ödmjuk promemoria”, december 1862, ställd till förvaltningen av sjöärendena, framför han idén att uppföra en fyr på Måseskär.

Han hade en förkrossande statistik att hänvisa till. Några exempel: På natten mellan den 18 och 19 december 1860, blev den danska jakten Mariana vrak vid Sydbonden (Svarten). Den 6 november 1861 sjönk den norska skonaren Anna af Drammen vid Pickarna och en knapp månad senare, den 1 december, gick den danska skonerten Anna Maria Margareta under vid Fågelskär. Bara en vecka efter Frans Facks inlämnat sin promemoria förliste den preussiska skonerten Lina vid Fågelskär och det finska skeppet Claes vid Flateskär.

I vissa fall räddades besättningen men det var inte ovanligt att skeppen sjönk med ”man och allt”. Man kan utan överdrift säga att farvattnen här omkring vid denna tid liknade en skeppskyrkogård. Under första halvan av 1800-talet saknade stora delar av den svenska kusten fyrljus. De stora sjöfartsnationerna och den allmänna opinionen tryckte på så att den svenska regeringen till slut blev tvungen planera för en utbyggnad av det svenska fyrsystemet. Uppdraget gick till Överfyringenjören vid Rikets Fyr- och Båkinrättning, Nils Gustaf von Heidenstam (far till skalden Verner von Heidenstam). I januari 1857 presenterade han sin plan ”projekt till ett fullständigare fyrsystem” som omfattade uppförandet av elva nya kustfyrar till den för den tiden oerhörda kostnaden av en miljon kronor.

Sommaren 1863 tillbringade Heidenstam på västkusten för att detaljplanera fyrbyggena här. Han hade då blivit varse löjtnant Facks promemoria och landsteg den 4 augusti på Måseskär för att undersöka förhållandena här. Detta resulterade i att ett förslag och ritningen på Måseskärs fyr skickades till Lotsdirektören, och via Sjöförvaltningen till Kungl. Majt. I ett ”kungligt brev” daterat den 16 augusti 1864, godkändes förslaget med motiveringen att ”Wi funnit anbringandet af en Fyr på klippan Måseskär vara för betryggandet af sjöfarten i denna del af Bohuslänska skärgården serdeles gagneligt….” I maj 1865 påbörjades arbetet med anläggandet av Måseskärs fyrplats.

Under ledning av den skicklige Distriktsfyringenjören Carl Fredrik Carlsson, landsteg i maj 1865 en 44 man stark arbetsstyrka för anläggandet av fyrplatsen. En smed, fyra bergsprängare, två stenhuggare, två murare, tjugotvå timmermän och tretton hantlangare. Samtidigt pågick tillverkningen av fyren vid Eriksbergs faktori i Göteborg. Den 9 juli inspekterade Gustaf von Heidenstam det då färdiga tornet som var uppmonterat i tillverkningshallen. Heidenstam hade inga anmärkningar så tornet monterades ner och fraktades i delar till Måseskär. Arbetsstyrkan slutförde bygget så att Carlsson den 18 september rapporterade att allt var klart utom att det röda lampglaset som beställts från Paris ännu inte levererats. Fyrljuset skulle vara rött för att särskilja det från Hållö i norr och Carlsten i söder.

Den 9 september anlände fyrpersonalen med familjer. Den förste fyrmästaren blev den trettioåttaårige Alexander Mattson, som tidigare tjänstgjort på fyrarna Morups Tånge och Nordkoster. Fyrvaktare blev Johannes Börjesson, 30 år, som tidigare varit fyrbiträde på Hållö och som fyrbiträde hade antagits tjugoårige August Jonsson från Käringön. Inalles var det åtta personer som flyttade in i det nybyggda huset. I början av oktober avslutade Carlsson sitt uppdrag på Måseskär genom att rapportera att fyrpersonalen var ”till alla delar fullkomligt kunnige med lampans skötsel för fyrens tändande”. Innan han åkte lämnade han en hälsning diskret inhuggen i berget bredvid fyren: F C-son står det.

Strax efter Carlssons avfärd kom Gustaf von Heidenstam i sällskap med Lotsdistriktschefen Reinhold Leuhusen för att förrätta slutbesiktning av anläggningarna. Nu hade det röda lampglaset anlänt. På kvällen den 8 oktober 1865 tändes rovoljelampan för första gången. Från lotsarna på Käringön rapporterades att ”Måseskärs fyr lyser präktigt”. Fyren lyste alltså från början med fast rött sken, synlig 12 nm. Fyrtekniken utvecklades och 1887 byttes skenet mot vitt med en gruppblänkekaraktär om tre blänk var trettionde sekund. Lysvidden förbättrades till dryga 20 nm. År 1904 fick fyren en så kallad luxlampa som förbättrade ljusstyrkan ytterligare. Sedan dröjde det fram till 1950 innan ljuset elektrifierades och ytterligare fem år senare installerades elmotor för att driva rotationen.

Texten är hämtad ur Stiftelsen Måseskärs broschyr och publicerad med deras medgivande.
Delar av broschyrens material är hämtat ur Anders Hedins bok ”Ljus längs kusten”, Norstedts förlag.

Kanonerna på Måseskär 

När fyren var byggd, 1865, bestod mistsignaleringen i att fyrvaktaren riggade upp en gonggong i en träställning på berget. Ljudsignaler från fartyg besvarades med slag på gonggongen. En ganska ineffektiv signalering då ljudet knappast hördes mer än några hundra meter.

I början av 1870-talet uppmärksammades den dåliga mistsignaleringen. Lotsdistriktschefen för västra distriktet, Reinhold Leuhusen, fick i uppdrag att inkomma med förslag till bättre signalering. Han tog då fram en gammal lösning nämligen att använda kanoner för kraftig ljudsignalering. Där det var mest angeläget att lösa problemet var på Nidingen men därefter kom Måseskär. Leuhusen beskrev ärendet såhär: ”Skälet att jag därnäst föreslagit Måseskär är, att fartyg som komma från Nordsjön och fått känning av den NO hän mot Bohuskusten löpande strömmen, i allmänhet äro långt före sin räkning, hvarföre jag anse man under tjocka företrädesvis kan vänta strandningar omkring Måseskär och Grönskären”.

Förslaget godkändes och 1873 fraktades 2 stycken sexpundiga kanoner hit och kruthus byggdes. Signaleringen gick till så att ljudsignaler från fartyg besvarades med ”tvenne, tätt på varandra följande skott”. Ny teknik utvecklades och år 1885 byggdes det vita maskinhuset. En koleldad ångmaskin och en ångsirén installerades där. För att få vatten till ångan, sprängdes en damm strax NO om huset, som samlade regnvatten. Det tog ett par timmar att elda upp trycket till ångsirénen. Under tiden sköts två skott med kanonerna varje kvart.

1916 ersattes ångmaskinen av en oljedriven Avancemotor. Man litade inte helt på den nya tekniken så bägge kanonerna stod kvar till 1925 då den ena fraktades bort. Två år senare skulle även den andra flyttas. Avsikten var att den skulle pryda klipporna på Vinga. I september kom lotskaptenen Sollenberg med lotsångaren hit. I fyrjournalen står det antecknat: ”på grund av kanonens kolossala tyngd blev företaget uppskjutet tills vidare”.