När smugglare mördade lotsen Bengt Olsson på Käringön

När man var barn fick man höra historien om lotsen Bengt Olsson och hur han blev ihjäslagen av smugglare på Käringön i december 1833.

Historien som berättats i generationer på ön gör sig bäst i nedanstående version som har nedtecknats av fyrmästare Olof Kaldén efter en berättelse av hans mosters man, Abel Malmström (1868-1930).

Vill du läsa mer om denna händelse och olika resonemang kring densamma, rekommenderar jag varmt Föreningen Allmogebåtars tidskrift "Träbiten" nr 156...

----------------------------

Den lilla ön låg tyst och stilla, en utpost bland Bohusläns klippor och skär, bebodd av idoga fiskare, men bland dessa denna tid var ön befolkad av tre s.k. Gästgivare vilka köpte fisken som blev fångad, sålde brännvin och specerier och vars lager ej sällan förstärktes av smugglare som denna tid fritt och oantastat drev sitt yrke i den yttre Bohusländska skärgården.

De mörka höstnätterna var deras bästa bundsförvant. Många timade nattsvarta dåd har av dem i svunnen tid förövats bland Bohusläns holmar å skär.

I ett hus på ön bodde lotsen Bengt Olsson som jämte sin broder Tobias voro lotsar på ön samt även hade den tjänsten att som tullmän hava ett öga efter smugglare. En kväll satt Bengt Olsson med hustru och barn i sitt hus, då sade han: ”Jag skall gå ut en stund, jag har hört att det kommit en främmande båt som lagt till i Olsons hamn”. Han gick, men kom ej tillbaka som levande.

Hon och barnen gav sig ut och söka jämte en stor del av befolkningen, men han stod ej att finna förr än dagen efter och då med krossår i huvudet nedanför ett högt berg kallat Rössberget. Det skulle se ut som han hade fallit utför berget och slagit sig till döds. Men så var ej förhållandet, om kvällen hade det snögat, om morgonen syntes tydliga spår i snön där de släpat Bengt från Olsons brygga till den plats där de hade kastat honom utför.

En gumma Kristina, som då var ung flicka, hade tjänst hoss Gästgivaren vid vars brygga mordet troligen var begånget. Hon berättade att smugglare suttat där samma kväll, hon hade lyssnat på dem å hört den ene säga till den andre ”Det blir ingen frid för oss förr än vi får klinkat in skallen på den snoken” De seglade iväg samma kväll, de voro från Fiskebäck i Göteborgs skärgård.

I Bengt Olssons hem blev sorgen stor, i fattigdom satt änkan med flera små barn, saknade en ädel och god fader som fallit i plikten för mördarhand. Ingenting blev av myndigheter gjort för att få brottslingarne straffade ehuru så klara bevis förelåg utan saken fick förfalla.

En gång många år därefter, träffade en yngling (Matias) från Käringön den s.k. Fiskebäcken i Lysekil. Han var då en mycket gammal man. Matias sade då till honom ”Det är ju er som de tror slog ihjäl Bengt Olsson” Då svarade Fiskebäcken ”De har jag allt hört, nu kacklar du fritt, men hade jag varit några år yngre skulle tu allt fått betalt för de tu sagt”

Men när gubben låg på sitt yttersta ångrade han brottet och bekände för prästen att han slagit ihjäl en man på Käringön.