Affärer  |  Krogar och pensionat  |  Hotell och vandrarhem  |  Sjöräddning  |  Måseskär  |  Andra verksamheter                                                                     Tillbaka »

Sjöräddning

Käringön har sedan 1920 en fast sjöräddningsstation som tillhör Sjöräddingssällskapet, SSRS, eller Svenska Sällskapet
för Räddning af Skeppsbrutne, som organisationen ursprungligen hette.

 

Ur jubileumstexten i SSRS:s årsbok 1970 citeras:
”Sjöräddningens folk är sällan ute på solskensseglatser. Nej det är främst när havet vräker på, dimmorna förvillande täcke bredesut och isen tar ett järngrepp på skärgårdsvatten som räddningskryssarna måste kasta loss. Dessa män måste alltid vara beredda på att ta hårda tag. Men de har tillbörlig respekt för vädrets makter. Nog har sjöräddningsfolket i dag goda hjälpmedel men kanske är det ändå främst den stora kunnigheten, kännedomen om farvattnen och rutinen som inger dessa denna rent av avundsvärda säkerhet" 

 

 

Scandinavian Star

Många är de sjöräddningsfall som stationen på Käringön varit engagerade i och mången person har av sjöräddarna blivit räddade, men inget sjöräddningsfall kan ändå jämföras med den stora olyckan natten till den 7 april 1990. Jag glömmer det aldrig och ur inledningen till den bok som jag just nu håller på att skriva finns just denna berättelse:

 

Det är tidig morgon i familjen Karlsson – Grundéns hus, de första strålarna från solen har ännu inte brutit horisonten, alla sover tryggt och skönt i sina sängar.

Havet utanför vilar i sitt lugn, inga slamrande tegelpannor på taket, inga vinande fönster – allt tyder på att det skall bli en vacker vårdag i skärgården.

 

Kvällen innan fyllde min underbara hustru år, inget jämt, men det var ändå lite festligheter i glada vänners lag. Jag får erkänna att det blev en del gott att dricka, men vi var ändå lediga dagen efter så ingen väckarklocka var satt.

 

Då bryts tystnaden av att telefonen ringer……

Telefonen låg på nattduksbordet vid min frus sida och det tar en stund innan ljuset tänds och telefonen hittas… ”det är till dig, Rolf” säger en trött Gunnel. Yrvaket tar jag telefonen och rasslar ur mig något försök till ”ja, det är Rolf” som jag brukar svara – men det blev nog mer något av ”öööhhrrrrm, jaaaa, halåååå”
I andra änden hör jag min far säga ”Rolf, du får sätta ihop en besättning och gå ut med Broström – för det är en färja som brinner utanför”

 

Fakta är att jag är frivillig sjöräddare vid sjöräddningsstationen på Käringön och vi hade vid tillfället två sjöräddningsfartyg på ön, räddningsbåten Ellen Landin och räddningskryssaren Dan Broström. Den sistnämnda var helt nyrenoverad, ny styrhytt, nytt maskineri, ja allt väsentligt var helt nytt – så nytt att vi frivilliga ännu inte gått kursen om fartyget, det skulle vi göra några dagar senare. De enda som kunde fartyget var sjöräddningsstationens båda fast anställda, min far Gunnar och hans andreman, Arne.

 

Det jag utsattes för kändes som ett ”practical joke” för min far visste att vi hade ett litet kalas kvällen innan – dessutom hade jag inte jour på stationen – så jag sade vänligt, men bestämt ”god natt” och lade på luren…. Det tog tre sekunder, inte mer, sedan ringde telefonen igen och jag har aldrig hört det tonfallet och den röststyrkan hos min far när han nästan skriker ut: ”Fötterna på durken – skärp dig! En färja brinner utanför Fjällbacka, sätt ihop en besättning och kom hit – vi är på väg med den lille” (han menade då räddningsbåten Ellen Landin).........

 

Då tog det fart…